Känslan kommer upp varje dag, händelser, bra och dåliga stunder blir jag påmind om hela tiden, tankarna försvinner lixom inte. Allt cirkulerar fortfarande kring det som hänt. Att vara en i mängden, inte vara speciell. Det förstod jag inte förena långt senare. Att jag var inte så speciell som det verkade. Att jag borde gett upp. Skulle inte gett det sån tid. Jag var bara nästa, en av alla andra. Känslan springer ikapp mej varje dag. Den försvinner inte, fortfarande kan jag känna mej ensam och använd, lurad och sämst. Visar inget utåt och försöker låtsas som ingenting, även fast ögonen svider och luften går ur och hjärtat börjar slå.
Varför finns känslan ännu i mej?